Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1855, sida 3

Afwen den andra båten blef inom eit par ögonblick lastad: widpiss hälften af de återstäende suto snart, tätt sammanpackade i den. DNi åäår on ådel, en ärans man, — utbrast br Desmond, och srräckte från båten fin hand mot kaptenen, — oc jag war en dåre, fom .. — Skynden, skynden! — swarade kaptenen — här är ingen tid till ortige heter. Befallningen att lägga ut hade redan sprungit från kaptenens läppar, då hang allt ordnande blid träffade mig, der jag stum af ångeft, dignat ned på däcket. — Håll inne ett ögonblick! — skrek han. — Hår ären yngling, hwars tyngd ide skall skada er. — J detsamma upplyftade han mig, och nedlade mig warsamt i bäten, räckte mig sin plånbok, och hwiskade: — Ekrif och helsa min fader od mos der, Wilhelm! om jag ej mer tår äter fe dem! — Ru återstod den lilla båten, fom dock endast kunde bära 8 a I versoner. Men twå matroser woro redan uti den, och åtta personer woro ännu ombord, nemligen hr Dupont, Löj:nant Argnella och en gammal swart slaf, de fyra matros serna och kaptenen. (Forts.)