eld på den utrunna spritdrycken. Det brinner förut i mellandäcket. Det wore wanfinnigt att wilja borikasta de dyrbar ra ögonblicken på släckning af elden, som redan gripit för mycket omkring sig. Ett utrop af raseri och fasa utbröt från besättningen, fom af inre oemots ständlig drift rusade till båtarne för att i dem söka fin räddning, men favtencns dundrande stämma hejdade dem genast. — Tildafa! Brädska och oreda skall wålla allas wår undergång. Mod och lugn skall rädda alla, innan elden bhins ner be lyckligtwis djuvt och akterut ned stufwade krutfaten. Och komwen ibåg — tillade han, i det han tog vistolerna från styrmannen, och spände en af dem — den som icke lyder, dödar jag. J weten, att jag ännu aldrig förfelat mitt mål. Och nu, gossar! skola wi arbeta tilsamman. Lugn, lydnad, endrägt! .. Båtarne i wattnet, för de resandes och wår egen räddning! — Det war i högsta grad lifwande, att fe det inflytande, som hans djerfwa, säfra befallande hällning od) ord utöfs wade ra sjögasterna. Den rädosla, som nyss hade fattat dem, gaf med ens wi ka för fraftfull beslutsamhet, och inom en otrolig fort tid woro båtarna ned: hissade. — Wäl gjordt, raska gossar! Det är med Guds hjelp, tillräcklig tid till rädd ning. Fyra af eder — han nämnde