Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1855, sida 2

Starfeys, hwars dugligbet och själskraf man mer och mer lärde sig inse. Wädret fortfor att wara wackert, men winden war föränderlig, så att under flera dygn, sedan wi fått sigte på Jar maicas blåa berg, tycktes afständet mels lan dem och of nappast förminskas. Slutligen fingo wi en stadig nordweftlig wind, och wi nalkades Point Morant. Oenna udde förbiseglades snart, oc wi woro nu inne i den breda hafswiken, som här begynner: resan led mot sitt slut. När wi gingo förbi n imnde udde — det war kl. 2 på morgonen woro alla resande til sängs utom jag, och en qwart sednare gick kapten ned, oc) war snart ifrigt sysfelsatt, säsom jag märkte med skrifning i sin hytt. Jag blef qwar på dacket och spatserade fram od) tillbafa med förste styrman, fom då hade waften, och jag betraktade ifrigt ljusskenen på den wälbekanta fuften som jag lemnat med blott ett swagt hopp om återse feende. Medan jag sälunda forsjönk i minnen, mårkte jag plörsligen en stark eldslukt, och sig snart en fin rökpelare uppstiga ur en af däcksluckorna. Min fasa wid denna anblick war Ef. werwäldigande, och tanken på krutfaten bragte ögonblickligen min själ ur fin fattning. Hade ei relingen warit, så skulle jag twifwelsutan störtat i sjön, ty min förwirring war gränslös. Snart hör des från flera häll det hemska ropet: