Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1855, sida 2

Elden är fös! Eld i lasirummet! Jag återsick dock snart tillräckligt medwetans de för att kunna urskilja i hwimle: och bullret Kaptenens kraftiga kämpafigur, fom skyndat upp på däcket, och fom ge nast med befallande röst bjöd tystnad Han gaf siraxt befallning att iagenslå däcksluckan, genom hwilfen röken uttränge de, och detta werkställdes ögonblickligen med hans egen hjeldv hwarefter han före swann i nedgången till fördäcket. De två eller tre minuter han war borta, tycktes mig en ewighet: alla syntes få helt oc hållet erkänna, att mwårt öde berodde af hans kraft och klokhet, få att icke ett ord talades, icke ett finger rördes, till dess han åter syntes på däc ket, med swedda kläder och nedswärtad af elden, och bärande på sina armar en till utseendet död kropp. Han nedlade sin börda på däcket, och skyndade fram till försie styrmannen. — John! — hwiskade han, men få tydligt att jag funde höra hwarje ord — ögonbliden äro dyra ... föring ned och wäck de sofwande ... och tag bit mina pistoler. — Derpå wände han sig till de förffrädta men uppmärksamma sjömännen: — Gossar, faran är stor, men med Guds och eder hjelp skola allas lif räddas. döjtnant Arguellas betjent, det kreaturet var borrat ett af arraksfaten, och sedan )an öfwerlastat fig, med sitt ljus satt