Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1855, sida 4

Hwarjehanda. Från Californien berättas följande: En af guldgräfwarne afled, och alldentund i afseende på honom den owanliga omftändigheten inträffade, att han hade mycket anseende, beslöts att han skulle högtidligen begrafwas. En guldgräfmwar re i grannskapet, hwilfen förut warit en wäldig predikant i Förenta Staterna, anmodades att förrätta de wid lifbegån gelsen nödwändiga ceremonier. Sedan sällskapet wederbörligen plägat sig, begaf man sig till grafplatsen, som låg omkring hundrade steg från lägret. Se så till wir da gick allting godt och wäl, men då talet wid grafden war otillbörligt längt, företogo fig några af guldgräfwarne till tidsfördrif att med fingrarne gräfwa i den uppkastade lösa jorden. Till deras förwåning upptäädte de att den war guldhaltig, och det blef en mäkta stor rörelse bland den församlade menigheten. Då predifanten märkte detta, stannade han midt i griftetalet och sporde: Hwad ha ni der, gqosfar: — Guld ! — Sud? — utbraft han — och fom det tyckes, en mycket rik mina. — Begrafningen år slutad! — Det redan nedsänkta liket uppe togs åter, samt begrofs på annat håll. och guldgräfwarne, med predikanten i spetsen, dröjde ide att ransaka den nya grufwan. En parisertidning förmåler, att ett wad helt nyligen ingicks i Paris, af fora due mer, att de skulle spela fyra robertar whist ytan att tala ett enda ord, fom ide nödwåndigt hörde till fyelet. Tidningen säger werkligen, med trowärdigaste all: war, att, vaftavt spelet warade fyra långa timmar, ingen af de fyra damerna yYtt rade ett enda mot wadet stridande ord . Så långt det otroliga ... Nu följet deremot något, som icke allenast icke år otroligt, utan fom läsaren helt wisst redan anat. Det heter nemligen: Men då de slutade spelet, dånade 3 af damerna i följd af de utomordentliga ans serängningar, tystnaden förorsakat dem..