Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1855, sida 3

hans mörka ögon. Han tog ett steg fram emot Dupont, men hejdade sig ve: flutfamt. — Ja, det mäste föroragas. Jag ångrar min häftighet men Ert uppför rande förtjente tadel. Jag upprepar ännu en gång, att jag ide wil slåss med er. — — Men ni måfie gifwa min wän upprättelse! — utropade löjtnanten fom war lifa uppretad fom Dupont — eller och skall jag, jag swär det wid bimmeten! öfwerallt utbafuna, att ni är den fegaste usling! — Till swar på denna hotelse fattade Starkey helt lugnt ringklockan, och bad slafwen fom genast infunnit fig, unders rätta Senora Arguella, att han Ämnas de lemna sällskapet, men dessförinnan önskade tala med henne. — Den tappre engelsmannen ämnar ställa fig under din fasters skydd, Alfonso! — utropade Dupont till Löjtnanten med segrande hän. — Jag betwiflar werkligen — inföll hr Desmond fom, jemte hang båda wänner, war mycket uppbragt öfwer Etars keys uppförande — jag betwiflar werkligen att br Starky är Engels man; men i alla fall, mina förfäder härstamma från gamla England, och om ni br Starfey, tänker kasta någon ffuge ga på dess folk, få skall jag bewisa att ss ss —