Engelsmännens bekanta skäl att wilja bindra slafbandeln anföllos med hänan de baftighet å ena sidan, och förfwvarar rades lika warmt och häftigt å den ans dra. De båda parterna woro af win och lidelse uppeldade, och de wisste till flut kfnappt hwad de fade. Då råkade br Dupont i fin hetta att gifwa Drott. ningen af England ett skymfligt tillnamn, och i samma ögonblick kastade Starker innehållet af fört winglas i jm idarens ansigte. Bäda rusade upp från fina platser. Kapten Starkey war den förs ste fom talade: hang nyss upphetsade och glödande anletsdrag antogo nästan ögon: blickigen en dödlig blekhet. Efter en stunds tysthet yttrade han: — Jag ber er om förlåtelse, dr Du: pont. Det war orätt af mig att göra få, ehuru ide oförlåtligt. — — Förlätelse? Tusende blirtrar! — utrovade Dupont, som i yttersta raser rusade omkring, under det han med näs duken torkade fig i ansigtet — En ku la genom ert hufwud skall bringa er förlatelse! — Enligt Cubas dåwarande seder od bruf, fanns ej någon annan utwäg at afgöra en sådan sak, än genom enwige. Löjtnant Arguella skyndade genast ut, och återkom straxt med ett par pistoler. — Låt of gå till ffogådungen derbor ta — yttrade han hwiskande — wi fio la der ej störas. —