ringklockan ett tecken, och en tjenare skall underrätta mig, när Ri will gå. Jag önskar tala med er om anordningarna i hytten. — Kapten Starkey bugade sig, ock sedan Donna Antonia med en warm blick och ett huldsaligt leende, hwars like jag als drig förut hwarlen hos henne eter nås gon annan qwinna någonfin har skädat, helsat den engelska sjömannen, aflägsnade fig de båda damerna. Jag wet ef hur det fom fig, men det dröjde ej länge innan en wiss förstämning gjorde fig märkbar, och det iycktes på sällskapet. såsom bade något nytt och wigtigt pas serat. Jag för min del anade genast att br Duvpont ide tyckte om det wars ma, outsägliga hulda och själfulla uttrycfet i Antonias ansigte, när hon bjöd Starkey furwäl. Emellerrid fortsattes snart samtalet igen, om likt och olikt, och derunder fom Starfey att tillfälligt wis nämna, att han ett par År tjenfi: gjort vå den engelska eskader, hwars ändamal war utrotandct af slafhandeln mellan Äfrika oc Amerika. Detta helt oskyldiga meddelande fom yr Duponts störda lonne att bryta ut i öppen wrede, och iag förstod af hans osammanhängande utrop och fördannel: fer, utt ban lidit någon stor förlust genom nämnda eskaders förwållande. Orden föllo sig snart alltmer och mer bittra och utmanonde.