J början af detta århundrade blef en ung Skäål fångad uti Clew Cay wid Ir land, hemförd och snart tämd, och fid i köket fin platå. Han wärte upp och wi fade snart stor tillgifwenhet för husets innewånare; han lekte med barnen såsom en ung fatt, och följde fin herre såsom en hund. Dagligen git han ut i det närbelägna hafwet på fifffångft, och före de, sedan han sjelf mättat sig, alltid en lar eller någon annan präktig fisk med sig hem. Hans största njutning war att om sommaren ligga i solen, oh om wintern antingen wid elden eller inne i ug: nen. Fyra år hade det fnälla djuret framlefwat på detta fått, då bland husbondens boffap en fjufdom utbröt, mot hwilken inga medel wille hjelpa. Jrläns darne äro af naturen widskepliga, och husbonden wände sig i denna fin nöd till en gammal qwinna, om fwilfen man trodde att hon kunde trolla: denna hexa försäkrade den enfaldige mannen, att fjufdomen härledde fig derifrån, att han hade ett orent djur i sitt hus, och att alla de ras försöf emot boskapssjukan skulle wara fruktlösa, så wida ej det olycksbringande djuret bortskaffades. Mannen lät då fö ra Skälen i en båt, lät sitt folk ro ut på andra sidan om Clare-ön, och der fastades Skälen i hafwet uti den förhoppning att man aldrig mer skulle få återse honom. Båten fom tillbafa, familjen aid till hwila; men följande morgon låg Efålen på sitt wanliga ställe i köket. — Nu öfwerlemnades djuret åt en fiskare, som lofwade att icke förr kasta det i hafwet än han seglat flera mil från land. Det skedde: en dag och en natt förgingo; den andra dagens afton gick till ända, och pigan höll just vå att släcka elden i fpiseln, då något krafsade på dörren. Hon trodde att det war gårdshunden och öppe nade; men den fom fom, det war Sä len. Trött af fin långa färd, uttryckte han med tjutande fin glädje att åter war ra hemma, lade fig vå fin warma plats, och föll i en djup sömn. Detta anmäl: des skyndsamt för den gamla heran, fom den följande morgonen genast infann sig, och fom nu gaf husbonden det rådet, att man skulle utflinga ögonen på djuret, och sedan än en gång kasta det i hafwet. Den omensklige antog detta råd, och fram för den eld, fom få ofta meddelat fin wärme åt det arma djuret, beröfwade man bet, med låg grymhet, def ögons ljus, och med blödande hufwud blef den trogs na warelsen öfwerlemnad åt hafwets djup. På boskapssjukan hade detta naturligtwis ntet inflyrande: sjukdomen blef twertom värre. Efter en weckas förlopp hörde man under en stormig natt mellan windens ilar då och då ett klaqande tjut, som småningom tystnade. Då man om norgonen öppnade dörren, fann man den blinde Skälen liggande der, död af mat ighet och hunger. — J sanning, den tackars Skälen, i sin tillgifwenhet och rohet, war renare än Jrländaren och hans rådgifwerska.