Norrländska Korrespondenten – 28 april 1855, sida 2

fifne på Hammar, oh Hammar säg äfwen förånad och nyfiken ut, ty äfwen ban begrep ingenting. Den stackars Linder hade nått sitt bes dröfliga mål. Kring honom stojade or lyckskamraterna under högljudd munter het, bemittnande att de alla funno fig i sitt öde. Föreställningen af olyckan är oftast bittrare än sjelfwa olyckan. Vins der tyckte få äfwen, och sträckande fig makligt på den torftiga madrassen, bes flöt ban att bära sitt öde få lugnt fom möjligt. Wisserligen trädde den mörka bilden af hang framtid då och då inför bans ögon men när han nårmare efter sinnade, att han war i fina bästa år, hade hälsa och förmåga att bli en nyt tig menniska i samhället samt att tusen sinom tusen funnes i wida mer förtwifs lad belägenhet ån hans, ljusnade fmår ningom framtidsbilden och han infoms nade snart under de ljufwaste drömmar, fom allesammans grupperade fig kring den sköna qwinan på Carl XIII:s Torg. Han wäcktes ur al denna herrlighet af någon fom ruffade honom, och når han gnuggande fig i ögonen, yrwaken uppsteg, föll hang blid på Hammars — Åhl wälkommen bror Hammar!— ropade han, — wälkommen! . . hwil. fen lycklig filerna har fört dig hitt... kommer du kanske att fåfom stadigwa