Norrländska Korrespondenten – 28 april 1855, sida 2

— Ty wärr fick han inte tillfälle att sjelf presentera den hittade skatten, emes pan ett bögst angeläget göromål påfallade hans närwaro på annat ställe .... derför bad han mig att ... — Ack min Gud! — utbraft hon med en ton få dyster, att den wäckte de Fringstäendes uppmärksamhet! — han aflägånade fig, fade ni... han gick bort! ... men ... war han ensam når ban gick? ... förlåt mig min berre! ... Men jag måste weta om han war ensam. — Ensam? — mumlade Hammar mycket förlägen, dock mer på fin wäns än på egen bekostnad; — ensam, min fru .. er ödmjuke tjenare war den sista fom talte med honom. — Men war det inga andra? infoll hon med häftighet; — war det inga andra som åtfoljde honom. — Jo jag tror wäl, att det war någs ra ... några bekanta fom wäntade på bonom och med hwilka han ... måste göra sällskansr. — Ha! jag inser nu alt . . . den olydlige! . . . det war mycket hederligt handlat. . . . men ... men mycket illa gjort! Efter dessa ord uppsteg från gungbrädet den unga enkan och swäfwade med sin dotter ur salen De omkringstäende, som ingenting af saken begrepo, sågo förwänade od ny