Norrländska Korrespondenten – 25 april 1855, sida 2

Slottskanslibetjenterna gjorde ingen inwändning och notarien trädde något närmare sin dam med nedslagna ogon. — Det går inte ann, berr Notaric! — fade hon med ven mildafte ton i werlden, — att ni åtföljer de der men niskorna och sålunda förstör er hela fram tid! .. Ni har skrifwit borgen för en annan, och ni är då på det hela taget oskyldig till den fördindelse, hwarföre ni nu är blottstalld. — Wisserligen, min fru! — fwarade Linder; — men jag will inte göra mig oskyldigare än jag werkligen år .. andra ha skrifwit vå för mig wid an: dra tillfållen och fått betala för mej... detsamma wore nu min fryldighet att nu göra, och som jag det inte fan får jag också nu underkasta mej de obehagliga följderna ... Det enda fom nu oroar mej år att jag på ett sådant sätt skulle föra ert lugn, ty ett godt mens niskoälskande bjerta, fom ert ömmar all tid för en olycklig, äfwen om den wore aldrig få främmande. — Om denna ffuld more betald, was ce ni hjelpt med det? — frågade frun. — Denna fråga sätter mig i ny före lägenhet, — fade notarien, och jag bör jar misstänka, att jag snart kommer i sirid med ert ädelmod; men jag mäste öpvet bekänna, att jag tillhör det olydliga slaget af menniskor och att jag, åfwen om jag skulle undgå den olycka,