Norrländska Korrespondenten – 25 april 1855, sida 2

Derföre war så gentil och infria det här gamla dokumentet, fom nu är nå stan utnött, eller gör of sällskap till... ja fa, herrn wet nog . . . förlåt emel lertid att wi få här på morgonqwisten kanske falla något olägligt ... men wår tid är dyrbar. Linder, hwars ansigtsfärg nu öfwer aick i det klaraste purvurrödt, wille ber fria sig från sin sköna börda, för att gå sitt öde till mötes; men lilla Netta som tycktes hafwa fattat ett särdeles tycke för stackars Notarien, började gråta och skrifa af alla krafter. — Se så, Netta lilla! tröstade den tröstlöse notarien, — war snäll nu ... jag kommer snart tillbaka ... gråt in tet få der, mitt lila barn! ... förlåt mig, min fru, för det obehagliga uppträdet ni blifwit wittne till, owanligt för er, men hwardagligt för unga, obes tänksamma män fom jag . . .anfe alt. sammans endast fom en liten evisod ur hwardagslifwet och tänk inte mer Dders på ... jag tackar er af bela mitt hjer: ta för den oförgätliga stund jag tillbragt i ert sällskav ... adjö Netta lilla! när jag återkommer skall du få name nam af mej, men gråta får Netta inte, för dä år Netta inte snäll längre och dä tyder mamma inte om Netta mer och ... — Hwad fan är det för historier! — afbröt den hiskliga basstämman; — ha