Norrländska Korrespondenten – 21 april 1855, sida 4

ond wilja åt menstligheten? CÖLUI.) — Hwarjehanda. — Snåll-Poften har en långre be rättelse under rubrik: Några weckor på Continenten, strödda utkast af B. EC. hwarur wi låna nedannämnde theatera: nekdot om Bernadotte, af följande mnehill: mSom bekant år blef Marskalk Berna dotte Året 1808 utnämnd till styreåman öfwer Hansestäderna, och han bodde då i Hamburg. Han hade en egen ftor loge på Hamdurgertheatepn ehuru han aldrig besökte densamma. Öfwertygelfen om att Bernadotte ide någonsin skulle tånka på sin loge framkallade spekulationsandan hos en af theaterns waktmästare, och dens ne hade företagit fig att fålja biljetter till fina goda wänner i denna loge och, då den war isolerad, derjemte hålla en liten restauration med dryckeswaror och viktualier. Men emellertid hände det sig en dag, att Bernadotte, efter slutad mid. vag fick det sällsynta infallet att fara på spektaklet och inbjöd hela fin ftab attföl: ja med. Då de fommo uppi forridoren if Bernadotte främst oh öppnade has tigt dörren till fin loge. Men hwilken syn! logen war fullproppad med feta hamburgska öldrickare, hwilka sutto der, hwar med sitt ölkrus för sig och med en treflig sera af skinka och korf och öfriga lifweis förnödenheter. Det är icke godt att säga hwilkendera parten som blef mest surprenerad: Hamburgarne eller Bernadotte. Marskalken ryggade genaft tilldala och hans lifliga fine uppnådde fo punkten. Han ffidade ögonblickligen bud efter både direktören för theatern och ftadens borgmästare, hwilka funno Prinfen af Ponto-Corvv med hela fin glänsande stab stående i korridoren midt för deförlägna Hamburgarna, fom stodo i logen tyfta oå generade bland lemningarne af fin rilliga måltid. Borgmåstaren fick fig en duktig lera på stället, samt blef be falld att följande dagen på morgonen ins finna fig hos marskalken, hwarefter Ber nadotte lemnade theatern med hela fin swit. Sannolikt sof borgmästaren ide särdeles lugnt den natten och då händelfen spridt fig öfwer staden, war man i en allmän orolig nyfikenhet öfwer hwad wändning fafen skulle taga. — Cmellertid då första wreden gått öfver, war Bernadotte aldrig långsint och han till och med skrattade godr om aftonen och skämtade med fin swit öfwer det komiska uppträdet. Bernadotte war ide hämnd: girig, dertill war han en allt för ädel och ridderlig karakter. Följande morgos nen inställde fig Hamburgs borgmästare och med en synbart ängslig förlägenhet inträdde han till Marskalken. Jag bar kallat Er hit fade Bernas dotte, derföre att den möblering fom ni beftår mig hwarken hedrar det rifa Ham burg eller är nog wärdigt den, fom up: pehåller fig här fom representant för en stor nation. Ni får laga få att detta blir annorlunda. Borgmästaren teg och bara såg på mars fralfen. mFörftår ni mig fade Bernadotte. Ja, ers höghet, swarade den förre, men jag trodde det war om något an nat — — —7 Bernadotte kunde icke återhålla sitt goda lynne, utan skrattande klappade han borgmästaren på axeln och yttrade: Om A8 Annat Hade jag tillräckliat med eri: