— För att wara en sä ung man som ni, — yttrade frun, så läter det der mycket sorgligt, hwad det närwarande beträffar ... men .. — Men — inföl Linder, — det torde inte wara så sorgligt, som det läter, menar ni, min fru? ... jag wet att den sorgliga tonen oftast här i werlden icke är nägonting annat än ett medel att göra sig intrersant ... en yprefens tertallrik, hwarpä man will frambära saker af hel annan art och beskaffenhet ... bod, det är en löjlighet af mig att wilja replikera er ... ni bar rättighet ott mena hwad ni will ... något ans nat än godt torde ni likwäl icke kunna mena. — Mamma lilla! fär jag den der wackra halsduken! — afbröt den lilla flickan i det hon för andra gången naps pade tag i den Oftindiffa näsduken. — Det fan du inte få, min lilla flicfa, — fade modren, fom sökte lösgöra fin dotters hand från det begärliga by: tet. — Låt henne få roa sej med den, min nådiga fru! — fade Linder, lem nande näsduken till Netta, fom under glädjerop swepte den omkring fig och hoppade yrande af belåtenhet kring dem bäda. De båda följde den lila yrhättan. Samtalet emellan dem blef alt lifligar re, öfwergick smäningom från det ena