lorade fig i hang wästficka. Hon fattar be tag i den oc drog rätt allwarsamt deruti. DNetia lilla, — hördes nära ins wid en ljuf fruntimmersstämma, — Nets ta lilla, intet får du beswära få der! Notarien warseblef nu midt emot fig ett ungt fruntimmer af högst intagande utseende. J ett ögonblick hade han frållt barnet på marken, uppsligit från sätet och lyftat på hatten. — Jag ber om förlåtelse min fru! — sade han, — men den lilla engeln har wisst intet beswärat mig, twärtom wet jag mig inte på länge ha njutit en få angenäm minut fom denna ..... Säkert år ni detta barns afundswärda moder? — Ja, min herre, swarade hon, i det bennes blick wed ett uttryck, hwaraf endast en moders öga är mägtigt, öfwerfor den lilla älsklingen — mitt ens da barn, på en gång min enda tröft och mitt enda glada minne. — Ert enda glada minne! — repeterade Linder; — detta yttrande tillfäns nager på en gäng bedröfwelse oc glädje ... bedröfwelse öfver ett förflutet och glädje öfwer ett närwarande ... Ad hwem will ej ha något närwarande att glädja fig åt! ... Med mej är det rakt motsatsen min fru! — talade han med en suck, fom tanken på slottskansliet owilkorligen framkallade.