Norrländska Korrespondenten – 21 april 1855, sida 2

nom t. er. hufwudstadens tullvort, förs jer sig med rum, meubler ock ståderska, inskrifwer sig i ett dussin embetswerk, säwida han walt den civila wägen, kny. ter wänskapsband med skräddaren och stomafaren, får sitt namn med stora bofstafwer inskrifwit i deras album, hufwud: boken, och wisar fig derefter ute iwerl den. Hufwudstadens lyr och förströelser af alla flag funna ej obemärkta halka före bi den unge mannens öga. Att gå förs bi de lysande konditorierna med dess målade glasfönster och strälande kronor, utan att träda inom deras trollkretsar, der man lutad öfver ett marmorbord, belastadt med civilisationens alla möj. liga ströskrifter, får den beta sommardagen, läppja på den swalkande glacen, och, den snöyrande winterqwällen, wår: ma sig ur den rykande jamaikan, är ju rent af omöjligt! . . . Att gå förbitheaterhusen, når folk och wagnar wid fock: takeltimman slamra deromkring utan att förena sig med dessa till nöje oc njutning sträfwande skarar, är ännu mer Omöjligt; med ett ord det fordras mer än filosofiska eller pietistiska grundsatser, för att funna bekämpa dessa oc dyli 3 vetelfer, och wår tids swaga sida år ywarken filosofien eller vietismen. Det finnes i wårt spräl ett treftafvigt ord, fom drager till fig allas dyr on, ty wärr med wida större kraft än li