Norrländska Korrespondenten – 18 april 1855, sida 3

förbi fig. Ångsten trädde i modets RÅ le, dock bibehöll bon fin sinnesnärwaro; bon ryckte hatten till fig, flög i största hatt genom klosterruinerna, uppnådde den lilla byen och störtar in i gäftgifs waregården. Hennes blickar ivrade oms kring på föremålen, hon förmår ide längre hålla sig uvpe, hon flörtar fanes lös till marken, utan att funna frame bringa ett ord DÅ hon ändtligen hämtat fig, will hon berätta sitt äfwentyr, hennes mats ta ögon öppna fig för dagsljuset — men ad! hwilfen ny fafa öfwerwäldigar icke den arma! — Hatten, som hon bäller i handen, bär på bandet hennes Rikards namn sydt af hennes egen hand. På wägen till ruinerna ser man nu de olyckligas galgar, fom spel och slöseri has de gjort till röfware och mördare, och den som känner Marie, kan icke wid hennes åsyn undgå en smärtsamt genomgripande känsla wid betraktelsen öfwer ödets outgrundliga wågar. U— sf—— — —