och intet annat ljud än windstöterne fom genomsusade den gamla byggnaden, störde densamma. Flickan skyndar igenom ruinerna oaktadt de tistlar och törnebuskar som frodas i springorne och uppnår slutligen hasselbusken. Med gladt hjerta närmar hon fig den och afbryter en qwist. Men i samma ögonblick fom bon will anträda återfärden, tror hon fig märka en röst. Hon hejdar sig, lyssnar med spänd uppmårffambhet od) bör: jar att fänna fruftan. Nordanwindens tjut fördudblar hennes förskräckelse och desto häftigare susar den ibland buffarnes blad; dock snart lägger sig winden och hennes hjerta klappar af fasa, ty hon bör tydligt menniskosteg närma fig ibland ruinerna. Stapolande smyger hon fig bakom en pelare och wågar icke andas. Just i samma ögonblick genoms bryter mänan de tijocka swarta skyarne, och belyste af dess bleka skimmer ser yon twå bofwar bärande ett lif. Wid denna ane blid fånner Marie blodet stelna i fina ådror, en ny häftig windstöt brusar öf wer fältet och afrycker hatten på en af missdådarne, hwilfen rullar framför Mas ries fötter. Hon känner det, och tror sig wara nära döden af förskräckelse. Våt hatten rulla för dj .... n i svåld, utropade en af de båda. IFt ffola nu blott fe til, att wi få siket wäl i jorden, fortfor den andre, Marie säg dem härefter skynda tätt