Norrländska Korrespondenten – 18 april 1855, sida 2

uppskrämda fantasien antaga skepnaden af en gammal gräskägaig vortwaktare. En sådan orkan, som denna, kunde wäl wara i ständ att wäcka de döda ur deras grafwar. Hul Id ändock will jag flå wad om en god middagsmåltid invände den förfte, ott wår Marie skulle tro fig att gå dit i afton. Men då jag fåger att jag flår war, få will det säga få mydet four att jag förlorat, ty från alla sidor ful: le bon tro fig fe andar oh förlora all besinning, om hon också endast mötte ett wilsekommet busdjur, fom hade fpruns git från sitt bete. Om Marie, fortfor kamraten må gar spatsertouren till de gamla klosterruinerne och bemtar mig en qwist af hasselbusken fom flår mid ändan af högra flygeln, få skall jag ide tweka att gifwa henne i present en den nättaste mössa. Mari, kännande hwarken fruktan eller ängslan, begaf sig genast på mig till flosterbyggnaden. Natten hade nu blifs wit kolmörk och de lössläpta windarne srambringade en få genomträngande föld att densamme under wägen skakade hens nes lemmar. Hon ankommer till ruinerna, går i genom wapenhuset, bwarest de rundt: omkring stående ensamma pelarne förs storade genom mörkret uppnått en jettelik tjocktek. Graflif tystnad rådde öfwerallit