Norrländska Korrespondenten – 18 april 1855, sida 2

ren förändrat mycket, förskönat en stor del, förökat foikmängden med både små och stora, unga och gamla, och jag möt te ide få obefanta ansigten, men fafnar de också andra som jag förut hade was rit wand att med förnöjelse äskäda; dets ta oakadt hade jag ide blifwit fremmans de för en del af det äldre landtfolket och blef jag af dessa vå det hjeriligaste helsad: wälkommen! Redan bade jag uppehällit mig der städes twå dagar, då jag emwot aftonen gick ut frän wärdshuset, som är en af ortens betydligare boggnader, och säg en qwinlig gestalt sittande på en fen bänk framför detsamma, som tilldrog fig hela min uppmärfsamhet. Hennes drag utwisade stor skönhet, hwilken dock nu hade bleknat — om genom sorg eller froppslidande lemnade första arblicken betraktaren i owisshet — moro ännu fule la af behag och mildhet, och jag trodde mig ide för första gången hafwa fett henne; hennes ihåliga od) stela ögon, mora liksom i feberdröm fästade wid marken, sorgen hade blekt hennes kin der men ingen tår fuktade hennes ögons bär, och blott qwäfda suckar framtrånge de från hennes bröst; hon talade ide, dock tillkännagaf bennes tyfinad den mest bjertfrätande sorg. Min ledsaga re wände fig bort då han såg mig Hans a framför denna bild af stumt fjälgs gwal, men fade slutligen, i det han