att det utan, eller med ganska liten förs ändring ännu fortfar på det game la enfaldiga sättet, fåjom far och far: far i deras fromma enfald brukade; fwil fet äfwen gåller frågan — angående åkerbruksredskaven. — om hwilken man fan säga, att åtskilliga delar deraf åro — om just icke oanwändbara — dockaf den fonstruktion, att ändamålet med deras des gagnande icke kan winnas. — Jorden är wisserligen mera steril och följaktligen mindre bördig samt klimatet hårdare i svappmarken, än å andra provinser I riket, — hwilken omständighet mycket hin: drar framgången af Lardtrulturen der städes; men liaså obestridligt detta är, likaså owedersägelig blifwer den grund satsen, att om åferbruket i denna lands ort wore stäldt på bättre — efter jord: mån och andra förhållanden lämpligare fått, samt bedrefs och sköttes i enlighet med praktiske och erfarne landtbrukares rön och erfarenhetsgrunder, och lämplig redskap derwid anwändes; wore det otwifwelaktigt — att mera tillfredsställande resultater skulle wisa fia, samt landtmane nens wåälmåga i och m:d detfamnur be fordras till uppblomst:ing. Genom ett förnuftigt behandlingssätt wid äferbruket skulle naturligtwis en större afkastning erhållas. Alla oerfarne jordbrukare ef: tersträfwa merendels att hafwa mycken åker, — utan att eftersinna, det ett stort åkerfält — illa häfdadt — utan motfmar rande äng, föga gagnar i längden. Förmånligare måste det wara att hafwa 2 a 3 tunnland åker och häfda den wål, få att deraf fan skördas 9:de och 10:de fornets afkastning, ån att hafwa 4:ra tunnland åker, fom endast gifva de el: ler 5:te kornets afkastning. Hwad fom förnämligast bör anmärkas, år att wid åkerbruket i Lappmarken den få nödwänviga och nyttiga dikningen nästan öfver allt försummas. Om uraktlåtandet deraf i det bördiga Nugermanland m. fl. or ter anses wara skadligt för åkerbruket, få måste ännu i i Högre grad, händelsen bis: wa denna i Lappmarken, der nästan all åkerjord är af tung och fumpig beffaffenhet. Så länge åfern är wattensjuk, är det naturligt att han år och blir ett till: håll för allehanda ogräs, för mask och ohyra, — har liten nytta af den gödfel han får, — och blir hwarken rätt bru: fad, eller) fin frukt rätt bärande. Det är således en af erfarenhet besannad — äfwen på Lappmarken tillämplig regel: att den fom will rätt sköta fin jord, han bör flitigt låta difa; ty att myc: fet dika och litet göda, gör dubbelt gagn emot mycket göda och litet difa. Då åkerbruket nästan i hela Lappmarfen befinner fig i ett få ofördelaktigt till stånd, fom nu angifwits, — men medel och utwägar gifwas att kunna bringa det — äfwensom andra landtmannandringsgrenar till en jemförelsewis högre ståndpunkt; bör detta blifwa en pådrif: wande wäckelse för kommunerna i denna landsort, att såsom elever engagera en eller annan af def medlemmar wid den i Angermauland organiserade Vandtr ornksskola, för att genom sådana bir bringa allmogen den nödwåndigaste funskapen i de till landtbruket hörande wår fendtligafte delarne. Utom dem bland allmogen, fom med goda tankar om fig sjelfwa, tro fig med egna kunskaper och den praktik de ega, funna sköta sitt landtbruk lika bra fom de, hwilka i landtbruksskolan fått under wisning derom, hafwa somliga yttrat den förmodan, att lika grundlig och lättfattlig underwisning kan mbhemtas i dessa ämnen af de ti landtbruf utfomna ffrif: ter. Detta medgifwes — men med förs utsättning och beting, att populära landtbrukssrrifter anskaffas — ide för att nedläggas i dammgömmor, utan för attläsas. Man har sagt — och ej utan skäl, att allmogen aldrig tager läror ur Böder, utan endast af praktiska föredämen. Men deraf fölier icke — att landte !: