Norrländska Korrespondenten – 14 april 1855, sida 2

dessa werk uppbära nemligen att de icke älska tillräckligt tillgifwet, upvoffran. de finner en äåterklang i alla qwinliga hjertan. Att qwinnorna icke liksom fars sarne, de der gifwa fig ut för att ega ett sundare omdöme, och fom akta fors den, hwilken de träda under fina fötter, jåfom fin stora moder, ide Hylla denna nya tidsrigtning, det torde wäl blott tillskrifwas deras uppfostrings fyftem. Den wanliga frasen är, att man i nuwarande tid har mycket att wänta af en flicka; hon mäste förstå musik, spräk och wara funnig uti mångahanda smä fonster. Detta kallar man en god uppe fostrans fordringar, och tillerkänner den flicfka, fom hunnit denna ständpunkt, Ocs nämningen af en ganffa bildad flicka. Men häruti gör man henne orätt. Bild ningen fan bestå utan fpråf och talenter, bildningen angår den inre menniskan, allt efter fom denna har riktat och ordnat gången af fina tankar. Bildning är fälcdes i ordets egentliga mening fjelf: uppfostran, oc denna erfordrar tosta stunder, en redogörelse med sig sjelf, en wafsamhet öfwer få wil handling fom tankar, en sträng pröfning, om man hwarje dag har motswarat de anspräk, som man kan göra på sig sjelf. — Will man tillika utweckla skönhetssinnet, få måsie detta befordra bildningen; ty all sedlighet är skön, oc hwarje lefnad, som motswarar sitt stora mål är skön.