En Gengängare. (Foris. fr. föreg. N:r) Då han aflägsnade sia, kastade ban en harmsen blick på Alfred Carlson, bwilken han förmodligen, då han säg honom i mitt sällskap, förledd af tf beten tog för min son löjtnanten. Elgenstam, troligen intagen af fam ma tanka mottog oss kall: och afmätt; isynnerhet war han stel i sitt bemötans de mot Alfred. Jag Hafännagaf antere ningen till mitt beföf, och redogjorde jör alla de förh åtlanden, som på fednare tiden blifwit mig bekanta. Han afhörde allt hwad jag sade med ett misstroget småleende och för att öfwer tyga bonom aft Alfred dock wwerkiis gen ej war min fon löjtnanten, nöd: gaded jag wisa honom d oref och papper ifrån denne, som wisade att, han för tillfallet ej fanns inom landet. Då förs började han lsyssna till mig me mera förtroende, oc då wi lemnade bonom mar han fullt Sfwert)gad oh gaf mig löfte ait underrätta fin familj om bwad jan erfarit, famr fomma den, isynnerhet Rosaura, att deta fin Öfvrrse tygelse.