Norrländska Korrespondenten – 4 april 1855, sida 3

ord, fom ur denna djupa uppmärffams bet wäckte de tre wid fenstret intresferade personer. Alla tre wände fig om wid dessa ord, och huru skildra min glada förwåning, då jag här mötte i del bekanta ansigten: gamle Major CElgenstam, Rosaura, min ännu älskade och få djupt saknade Rosaura, och min bafom ljuset förde wån Carl Elgenstam. Detta ögonblick af äterseende war nå va att göra mig wanmäktig; jag kände en häftig darrning ila genom mina lems mar, mina knän sweko mig, och om jag ej uppfångats af de faderliga armar, fom sträktes emot mig, hade jag säkert dignat till marken. Sedan jag åter hämtat mig, nalfade? mig Major Elgenstam och räckte mig fin hand, den jag trofast fattade, kastade en blick på Ro: saura, fom stod der blef oc darrande, och på Carl med ögonen riktade mor golfwet. — Conrad, — sade den gamle majoren: — Du har mycket att förlåta oss alla! Stackars gosse! Misskänd af alla, förskjuten af hela werlden, ofwergifwen af alla dem, som du höll kära, hwad hafwa wäl alla dessa att bjuda dig, fom i ringaste mån fan ersätta dig fådane oförtjenta lidanden, Men äfwen wi hafwa lidit, Conrad; det war med stor smärta wi alla sleto ur wåra bjertan de förhoppningar och de känslor af tillgifwenhet, som woro i dem förenade