Norrländska Korrespondenten – 4 april 1855, sida 2

I maften, tilltäppa denna flödande rike domskälla. Då blefwo Engelsmänner på en gång helt wekhjertade och mens niskoälskande; negerslafweriet war nu en förbannelse i tiden, fom borde befims pas. Man höll långa hjertrörande tal i parlamentet, och under menniffofärls kens täckmantel rigtade man ett dödligt bugg at fienden på andra sidan den Atlantiska böljan. Att hwarje nation will utweckla och förkofra fig wore nar turligtwis orätt att klandra, men wäms jeligt är att fe den liksom ulfwen klädd i farafläder, insöfwa sitt offer i fåferher, för att få mydet säkrare funna trossa det, och af denna smygande, förs klädda rofdjursnatur bar Engelska por litiken alltid warit — i full analogi med Engelsmännens nationela fuarafter. Men jag ser att jag tillätit mig en afwikelse från ämnet, fom borde tillskynda mig förebräelser, om jag ej wägade räfna på ert öfwerfeende med pratmakaren och fannstöparen. Jag återgår derföre till mina enskilda öden, lemnansde de offentliga ät dem, som bättre än jag funna bedöma dem. Små resor, få wäl i det inre af England, fom till Belgien, Holland och Frantrife, gåfwo mig en angenämare förströoelse, under det jag afwaktade utgången af min fors bemödanden till mitt gagn i fäderneslandet. Stadd på en sadan resa till Wales mottog jag wid