i Baden, en liten stad fyra mil härifrån. Beethoven war fattig, ban hyrde en lis ten kammare i min swärmors hus, till hwars dotter jag då friade. SÅ ofta mina göromål tilläto det, reste jag till Baden för att besöka min fästmö. En dag fann jag både mor och dotter iförs twiflan. En enkel dörr skiljde deras kammare ifrån den, der Beethoven bod de; han hade spelat oupphörligt de bås da föregående nätterna, oh de arma fruntimmerna hade ej fått ett ögonblicks sömn. Det skall jag wäl hjelpa tänkte jag. Framemet aftonen gick Beethoven helt tidigt till sings, men omkring fl 11 steg han åter upp, påtog en tjock winterkappa, hwilken tjenade honom till nattrock, och satte sig wid sitt piano, som just hade sin plats wid dörren. Genom nyckelhålet följde mitt öga alla hans rörelser. Han öppnade pianot och hans magra, men öfwade och starka fings rar började löpa af och an vå tangenterna, af hwilka hwarje tycktes wara en mensklig stämma. Ad, min herre, Hwilfa ackorder, och huru denne mand ögon lyste i mörkret! Twå timmar stannade jag wid nyckelhålet, utan att wåga en enda rörelse; jag andades ej; mina tan far woro liksom afbrutna; jag märkte ens daft af de tårar, fom runno ut för mi na finder ned på händerna, att jag lefde. Emellertid ihägkom jag mitt löfte,