lif, öfwer hwad jag förlorat, stördes jag af ett sakta flappande på dörren. Det war min betjent, fom anmälde att en fremmande, för bonom obefant, here re, önskade tala med mig. Den ofände hade wägrat att säga sitt namn, men yrkade enständigt på att blifwa ins släppt. Jag befallde min betjent att säga der jag war urståndsatt att för ögonblicket mottaga honom, att jag öns skade nu wara ensam, oc) bedja honom fomma tillbafa en annan gång. Då hörde jag någon nalfas min dörr, och jag hörde en röst fom isade mitt blod. Det war min fars röst. Jag skyndade emellertid att öppna. Win fars kärlek war stor; man fan der före tänfa fig hang smärta, dä han år terfåg en älskad fon, föga bättre ån en förvunnen mifdådareaf det gröffta flas get. Kapten Stormhandske hade skrifwit till honom och berättat hwad som händt, wisserligen i få milda ordalag fom möjs ligt, men ändå i det falska ljug, i hwil ket han sjelf såg saken. Genast hade min far begifwit fig på resa till hufmwurd: staden. Ckänd hade han warit närwas rande wid dagens rådhus-fesfion, och hört mitt frikännande, hwarefter han skyndade sig till min boning, der han likwäl skämdes att säga sitt namn för betjenten — han skämdes att erkänna sig wara fader till en sådan fon, oc lif: wäl war jag honom fullt mårdig.