stundom för litet I wärten. En såädan, mindre ilitig i yrket, hwilket ock derföre blef mindre lönande, fann fig snart hel dre wid att en folkrikare trakt af nåsta pastorat adordera om matwaror emot det att han då och då skulle läsa derstädes. Men då folket genom en prests åtgärd kom under fund med att denne läsare och konventikelhållare just icke hade att säga eller lära dem något, som de antingen ide wisste lita bra förut genom egen lås: ning i husen, eller hwar sjunde dag och oftare fingo höra ännu bättre i kyrkan, eller och inhemta wid husförhör, få bör jade åtminstone de fleste att draga fig sjelfwe samt sportlerna ifrån honom. Då gjorde han försök i ett annat pastorat, i synnerhet uti en dess annere församling der det en längre tid slog båttre till jvanns både i penningar och matwaror. Imele lertid blef han mer och mer nitisk i fin nya profession. Han upptände i fonnerhet en bonde, få att denne ide alles nast blef en stark nitälskare, åtminstone med munnen, utan ock en flitig skjutsare. En wacker dag infunno de sig hos talaren, då bonden både käckt och fräckt förde ordet och wille weta, om de icke egde sin frihet utan hinder af Landshöfdingar, Länsmän, Prester och Prostar? Talaren gaf skäl af Guds ord, af kyrkolag och ordning samt andra författningar. Men han fick snäsor och frågor, huru han kunde prata om gamla, redan uppe häfna författningar, och om han ide funs nit, att Kungen, fom på hela 20 åren i och wäl mer ide gifwit läsarena ett ondt: ord, hölle med dem och wille få hafwat. Jnnan fort återkom dock bonden til ffå lig fans island de frilla i landena, utan att hafwa öfwergifwit huslig och grann skaplig låsning och uppbyggelse, ej Heller kyrkan, der han och år ibland de flitiga: ste. OM dertill halp wisst icke räddar rens trådlingå-metod, att ej säga metodism, utan heldre, åtminstone endels, hwad talaren också ifrigt rekommenderade, neml. flitig, begrundad och tillämpad Bi bellåsning, utan att derföre förkasta ans dra goda och rätt christliga böcker. Ser till hwad J hören och duru J hören! Ty den, som hafwer, skall få ännu mer, ja, mer och mer, samt nog och öfwer nog. — Gubben tockte ännu om sartoriska eller skrädderliga och likartade Bitels förklaringar. En. och annan gång sökte han inplugga några sädana i talaren, och ehuru donden gaf presten rätt i af: seende på meningen af de för tillfället framkastade språk, låt talaren honom dock hafwa sista ordet, tills widare, sålunda: Jag ser nog Och mäste bekäuna att Såsom man wet, få händer det skräddare att stundom skära till för ck