Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1855, sida 2

orderne, som ålade mig fjorton dagars arrest hemma på rummer. Stormhandske hade aflägsnat sig på samma gäng, som Carl Elgenstam. Jag war ensam; jag öppnade dörren och frägade waktposten hwilka hans order woro. — Att ei låta löjtnanten gå ut utan wederbörligt tillständ, och att ej släppa in någon till löjtnanten utan samma. Jag war således dömd ni enfam ars vejt — men hwarföre, det war mig De begripligt. Förmodligen hade min måls nad åter warit framme oc ipelat mig ett spratt. Drömmande, sorgsen och nedslagen flod jag wid fönstret i min kammare och blickade ut på gatan, der allt war lif, rörelse och frihet, under det jag mar dömd att tillbringa 14 das gar ensam och fången, skiljo ifrån lla wänner, och hwad som smärtade mig ännu mer, skiljd ifrån min älskade NRosaura. Då föll mitt öga på en person, fom fom gatan uppföre; pan närmade sig; jag kunde ej bedraga mig längre, det war han, det war min gengängare — min wålnad — det war jag sielf i egen person, ilädd i civil drägt; hatten war min, kappan war min, pantalongerna mina; men ännu mer, ansigtet war mitt, werten war min, gängen war min. Jag förstod nu allt; huru kunde jag wäl uns dra på att andra misstogo fia — jag skulle sjelf bafwa gjort vet; ställd mid. denna menniskas sida skulle jag hafwa