ock fanns enligt med berättelsen, utom Det art mannen i ganska många verfoners närwaro uppwisade af nya I. ett eremplar, det han doc ej kunde umbära; men att han nästa år på öppet watten skulle komma igen och wara försedd. Cfter någon tid blef det bekant, att ful portören med småböcker i skrinet for om kring och flitigt höll konventiklar. En af dessa är isynnerhet märkwärdig med Bis belförflaring bland andra, öfver Det be fanta stället: 7SAlj hwad du hafwer och gif de fattige ... För korthetens skull må förfarandet här ställas i frågor och swar: Hwad förstås med hwad man hafwer? Synderna. Hwad förstås med fattiga? Djefwalen såsom den fattigaste, ty han har ingen själ, och det wore just rätt åt honom, att han en gång kunde få igen fina gåfwor! ... Förklaringen for en liten tid såsom en löpeld, folporterad af några kotterister af bägge könen, tills desse sofwit på saken och äfmen fjelfwe, fajt ide utan undantag, funnit, att den war rasande. Efter den betan har mannen, få widt talaren känner, ide ups pehållit sig i orten. Lycklig resa! En bondhustru, hos hwilken den store bibelförklararen ofta huserat med fonsentiklar, och hwilken hustru ofta flackat widt omkring på sådana, hade för några år sedan kommit få långt, att hon hwilken timma och stund fom helst, kunde gå m i himmelen och wara fåfer om rum. Hon kunde och förklara Bibeln t. er. hwad för: stås med att himmelriket lider wald? Jo, da skall man bedja. — Hon måtte dock ide hafwa menat efter litanian? — Under föregifwen sjukdom eller Atminftone opasslighet, eller ock af annan orsak, låt hon tidt och ofta betjena fig med nattwarden af en ung prest, fom och war af samma tro, samt att den will, enligt egen bekännelse i ett obewakadt ögonblick, att man måste sätta ät själarna på fyndare, för att åtminstone få fram tolffeillingar. Denne preft företog fig äfwen andeligen furera en blomstrande flida, fom dock ifrån barnaåren warit, och ännu är sinnesswag, nästan half-fånig, och möjligen äfwen hysterisk, eller huru det heter. Sedan det blef bekant, att beföfen och förföfen ffedde med flit och nit, fid mannen den frågan, huru det stod till med flickan, hwarpå swarades, att det hölle på att wara på god wäg, att den orene anden skulle komma ut och den he lige in?! Hwad och huru mycket wid ett sednare besöf förelästes eller ordades är icke bekant. Men sedan flickan en stund sett presten stint i synen, nappade hon honom i håret och luggade honom af hjertans grund. Prosit! Tala icke för en dares öron, säger Salomo, (Ordspr. 23: I), ty ban föraktar ditt tals Elof bet. Samme preft förde oc gerna tal om andeliga ting i andra än fonventifelsällskpaper. Och när han wid ett få dant tillfälle en gång skenade upp åt wäggarne, gjorde en ordmärfare efter bibeln och katechesen en fråga, fom väl be jakades wara rått i den punkten; men för att ide blifwa swarslös och behöfwa tiga, hette det ungefär få, att Christus