re art, hwarför jag begaf mig till ma: jor Elgenstams. Rosaura tycktes dock märfa en wiss nedslagenhet, fom jag t)wärr ej ens i bennes närwaro förmaådde att helt och hället dölja; men på hennes fråga förebar jag en lät opasslighet, en hufwudwerk. — Ja, sjuk mäste Conrad wara, — anmärfte Rosauras äldsta syster, — om ban skall förlora sitt glada humör. J sanning såg jag derpå ett prof i går, som siulle förwänat mig, om jag ej tror mig böra tillskrifwa det följderna af för stark hollning utaf Bachus wid någon af dessa muntra frukost tillställningar, fom jag låtit mia berättas att herrar militärer då och då tillställa, och wid bwilka det wäl ej alltid lyckas deltagarne, att, med bästa wilja i werden, tafttagafullfomlig måtta. Det läg något så skarpt och bitande i den ton, hwarmed denna anmärkning giordes hos den eljest saftmodiga Ame: lie, att jag lika mycket förwånades öfwer denna, som öfwer dess innehäll. — Fröken Amelie behagar skämta, — inwände jag; — det är längesedan jag deltog i någon sådan frufoft, fom bon dehagar beskrifwa, och ännu mindre war detta fallet i går, då jag bela förmid dagen höll mig inne på mina rum, fygr selsatt med ett wigtigt arbete i och för min tjenst. Amelie kastade på mig en blick, som