Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1855, sida 2

het, att jag wågar motse ett belt annat utslag, än det herr majoren tyckes för. utsätta. Ö Men det är ju rent af en fammetsfråga, — inwände Rosaura, och med hen ne instämde de öfriga fruntimmerna. — Hår äro ju reprefentanter af näftan alla de förnämligare yrkena närwarande; nej, nej, eller huru mina damer, wi afsåga of domsrärten i detta fall. — Wänta, — sade assessor P...,-— jag bar ett förslag att göra. Det gäller, mina damer, att bestämma hwilket yrke eger, enl. ev tanka, företräde, fris garens eller föpmannens. Ni wiljen ei öppet lägga i dagen edra tänkesätt. Är det ide få? Nå wäl, för att slippa att blottställa edra bemliga tankar i det: ta fall, föreslär jag sluten omröstning. Bifallsrop följde på detta förslag; en alabaster urna, fom flod på en piedestal i ena hörnet af salongen utsägs till oms röstningsurna. Af de 10 närwarande fruntimren undandrog fröken Amelie sig omröstningen, högt förklarande, att hon utan ringaste bryderi öppet tillstod, att i hennes ögon lagkarlens eller doma rens yrke war det mest upphöjda, det ädlaste af alla; det fom fordrade deres naste tänkesätt, de bästa känslorna. För detta sitt uttalade bifall för fin fåftmans ständ belönades den wadra flickan af ett ömt ögonkast från Assessorn och en kyss på den alabasterhwita handen.