före an spädomen gåit i sullbordan Pa dem och det redan är för sent. Låter lyckan dem åter slippa ut frän lazarettet, få gå de på ännu argare ån förut, emedan den öfwertygelsen herrskar bland dem, att den fom en gång öfwerstätt giftfuren (medicinerandet), honom lemnar fjufs domen fedan för alltid oantastad. Hwarjehanda. Twenne slags ridt. Amiral Ruiter låg en gång för ankar wid Rotterdam, och emedan han stod i stort anscende hos innewänarne, förane staltades till hans ära flera festligheter. i D få neralen för DitrunDetta förargade generalen för fanditrup: perna, fom lågo i Rotterdam, och han tänkte: jag will dock spela denna Ia ter ) ett litet fpratt. — Han inbjöd honom också till en festlig måltid, hvar wid allt war uppbjudet att jmeka gomen. Efter middagen fade generalen: -Mine herrar, wi wilja dricka kaffe på mitt landt ställe. Nu framfördes de präktigaste hästar. Amiralen hade aldrig sin lefnad setat till häst; derför protesterade han af all sin maft, men måste slutligen gifwa efter och steg upp. Han satt som en skräddare på djuret, fom gjorde allahanda fors och twärsprang med honom. Landtofficerars ne woro nåra deran att utbrista i gaps skratt. Genom staden gick det någorluns da ordentligt, då generalen ännu red tem ligen långsamt; men så snart de kommit utom porten och generalen gifwit sin häst sporrarne och satte af i galopp — flög äfwen amiralen åstad, ängsligt fwigtan: de än till höger än till wenster, så att han till landtofficerarnes stora förnöjelse slutligen mäste hugga sig fast i manen och sadelknappen. Men innan man uppe nått landtstället, gjorde hästen ett språng och — Ruiter ftod på fyra fötter i fans den. Med möda återhällande sitt löje, be klagade generalen den olycka, som händt hans gäst, och som lyckligtwis icke hade wärre följder än att amiralen förklarade sig aldrig mera skola sätta sig i sadel. Generalen lät derföre hemta sin wagn, hwaruii Ruiter återwände. Denna tilldragelse utgjorde flere dagar samtalsämnet i staden; isynnerhet amuferade sig landtofficerarne deröfwer. Men amiralen tänkte: mwäånta blott ni landte krabbor, jag skall uppwakta er med ett souvenir, fom m ej få snart skall glömma. Några dagar derefter mottog genera len och alla han3 officerare en inbjuds ning till middag å amiralsskeppet. Ruiter hade på akterdäck låtit uppfåtta ett präktigt tält, hwarunder stod ett bord, fom swigtade under tyngden af utmärkta maträtter och dryckeswaror. Skutligen syntes gåfterna på stranden. Präktigt utsmyckade flupar och båtar för de dem ut till skeppet, der man genast satte fig till bords. Sedan man behö rigen gjort sitt bästa med mat och dryck, föreslog amiralen en skäl för Hollands wålgång. Han hade rest sig och alla gästerna med honom. Under det glasen famman: stöttes, dundrade en salfwa ur skeppets hundratjugu kanoner öfwer wattnet. Det präftiga skeppet sänkte fig och höjde fig åter. Bleka af fasa tumlade landtofficerarne omkring på däcket, under matrosernas skallande skratt. Endast Ruiter och hans officerare stodo på benen. Då de förskräckta ater hade kommit sig något före, sade Ruiter leende: Mijnheers, dat is mijn Paardi! (Mine her rar, detta är min häst.) Landtofficerarne hade mistat frattlusten, och Ruiter låtsade fom ingenting hade förefallit. ) Hollandska ordet Ruiter betvder ryttare. Elektricitet anwänd mot frumbhet. ME Ut ). wC