ro nemligen angenäma, wäl uppfostrade flickor; glada utan tillgjordhet, fria utan sjelfswäld, talangfulla utan att yfwas deröfwer. Det war isynnerhet den med:s lersta, en 18:ärig ljuf blondin med ljusa lockar, stär hy och ypviga former, fom drog mig till fig. Hon hette Rosaura. Jag war lifwål då långt ifrån förål: skad i hennes jag fann endast nöje uti att fe och tala med henne oc) kände en wiss ljufhet i hennes närhet, fom wa allt för behaglig att ej eftersökas. Sedan jag tagit min officers:eramen och blifwit wälbeställd löjtnant, beslöt jag att wisa mig mer ute i werlden. Jag hyrde mig en liten nått ungfarls: wåning wid Regeringsgatan och lät fmaf: fullt men beqwämt moblera densamma. Bland mina kamrater wid regementet war Carl Elgenstam, Rosauras bror, den med hwilken jag mest umgicks, ehus ru han war något äldre officer och äl: dre till ären ån jag. Det fanns dod mycken lifber i wåra karakterer. Både älffade wi läsning och studier samt före drogo sådana förströelser, ywilko gäfwe tanken en sysselsättning framför alle andra, som endast skänkte näring åt sin nena. Carl war min ciceron ute i werl den, den jag, ifynnerhet på min fars uppmaning, ej widare, som hittills, will försumma. Hos hans föräldrar umgin gos flera familjer, tillhöriga den högr embetsmännasflasfen, den förnämare