Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1855, sida 3

— Gällde den wälsignelsen dig alle na, Edward? Ett ögonblicks tystnad uppstår; ban betäcker ansigtet med händerna; i bans ädla försakande sinne föregår en bäftin strid; men nu lägges kransen safta ned på ban kua, bennes arm bwilar om hans hals, och hennes hufwud med de bärliga gyllene lockarne lutar sig ned mot hans bröst. — uck, Edward, tag kransen och tag mig sjelf ocksä, om jag förtjenar der. Säg att du icke är ond, att du ide för: aftar mig derför. Jag bar warit få olyds lig; jag bar längtat få mocet efter att få öppna mitt bierta för dig. — Marie, Marie, hwad gör du? fresta mig ide öfwer förmågan; du, min själs älskade, fom år mig långt oyrbas rare, ån ord funna utsäga, du får ide sålunda bortkasta dig. Han wille lösgöra fin hals från den arm, fom hade lagt fig om den, men bon omslöt bonom allt fastare. — Marie, Marie, ropade han nåstan utom sig, kom ihåg, kom ihåg, att jag är blind! — Jcke blind wid min sida, icke blind för mig. Här, Edward, har jag funs nit en god hwiloplats, intet utom Hör den fan slita mig ifrån dig. Jag till: hör dig, jag är din wänninna, din trös starinno, din maka. Ad säg att du år glad. Glad! Hand förra beflut, hans före.