Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1855, sida 3

Den blinde liksom kände bennes ffönbet; med wördnad berörde han hennes böljande drägt och lode handen på bloms sterkansen. — Will du tänka på mig I afton får raste Marte? Du har något på dig, fom fan erinra dig om mig. Då du blir beundrad, tillbedd, afundad och äf. werallt bör din skönbet prisas, sänd då en flyktig tanke åt bonom fom gjorde allt, hwad han kunde för att smycka dig! — Edward, hur fan du wara så bit ter? Du wet bur bedröfwad jag dlir, då du talar sä. — Bedröfwad? med en Hanna oms gifwen of blomstrande rosor och med ect hjerta, uppfyldt af hopp, medan fifwet ler emot dig få berrligt och ffyddande englar på alla sidor tyckas fmäfwa omfring dig? Han talade med mera wärme än mans lat; hon lutade fig tankfull mot pianot oc tog, liksom utan att tänka derpä, fransen af hufwudet. — Dessa stackars blommor hafva in. gen doft; och mitt lif, fom du anser få solljust är gladjelöst för mig, då jag betänker, att du, Edward, skall sorgsen och olycklig äterwända till dit ensamma em, , ; — Ålstliga Marie, swarade han med djup rörelse, förj ide för min skull. Kom ibåg, att min mor uttalade fin wälsig nelse öfwer mitt bem!