om detta arbete ei förefaller dig allt för obetydligt, sade Marie mildt, under Det hennes wanliga otwungenhet och fri modighet aflöstes af en wiss förlågen: het. — Men i dina ögon måste det hela anses wittna om mycket lättsinne, stackars Edward, fade hon, och utan att afrmafs ta hans swar ilade hon upp på sitt eget rum, der hon förblef, ända tills def familjen samlade fig till middagsbordet. Emellertid utförde Edward fitt fjelftag: na wärf, sittande tyst mellan systrarne, bwilfa i otålig förbidan samtalade med bwarandra om den glädje, som de på aftonen wäntade sig. Strax på eftermiddagen stod det ftora gammalmodiga hwardagsrummet på Skogsborg tomt; man skulle göra sin toilett och fara twä mil, innan fru Pars fer kunde i balsalen införa fina tre fiöna döttrar. Edward war ensam i rum met; ban fatt wid pianot oc lät fina fingrar tanklöst löpa öfwer tangenterna; än framlockade han wemodiga toner, än gaf han sitt hierta luft i bitter klagan. — Ensam, ensam! Öwad ensamheten ändå nedtrycker finnet! Hwad denna af: ton skall förefalla mig lång! Jag får hwarken höra hennes stämma eller hens nes steg. DÅ detta år iu ändå vet ö de, fom wäntar mig oc) fom jag ej fan undgä. Nästa wecka lemnar jag det taf, hwarunder hon bor; jag skall ej mer