Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1855, sida 2

ett enda ögonblick måtte skänka mig syn förmågan, för att funna förlora mig i ditt äskadande. Det dunkla minnet af min mor, sädan jag sista gången säg henne i min barndom, föreswäfwar mig då jag tänker på dig, och dina gyllne lockar äro omgifna af samma glans, som upplifwar wårt sinne da solen ski ner. — Ack, Edw erd, det är bättre att du ide fan fe mig, födan jag i werflighes ten är. J sätant fall skulle du ide älffa mig ... jag menar, ide tänka på mig — få mycket. Om jag blott kunde fe dig fådan fom du säkert kommer att je ut vå bas len i afton, få är jag säker att jag al drig mer skulie tlaga. — Balen i afton? Den hade jag all deles förglömt. Jag skulle önska, att mamma tillåt mig blifwa hemma. Jag sätter alls intet wärde på dylika förlu: stelsen; — då blir du ju öfwerlemnad åt dig sjelsi Edward, och jag tyder, att det är få owänligt och hjertlöst att gö, ra det. — Marie, fade en af hennes foftvar, fom i detta ögonblick öppnade dörren till bibliothelet, fe bär, hwilka herrliga blommor man tillskickat oss. Kom, Ed. ward, du måste också fe dem. De woro fi wana wid att anse hor nom fom en medlem af familjen och