Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1855, sida 2

mig, sägande att du wille komma till mitt slott, förklädd till en wandrande trubadur, och att du aldrig wille taga plats wid war taffel emellan mig och hertigen. Ja det kommer jag wäl ihåg; tänfbroite ta enfaldiga barn wi då woro; men nu bar jag fätt bättre förständ; min äre: girigbet är åtminstone icke af slit bestaf fenhet. D Af slik beskaffenhet? Till hwilket mål sträfwar den då numera? — Att winna kärlek, swarade Marie med wärma; jag will winna hela den kärlek, all den hängifwenhet och tillit, som en ädel man kan känna; jag will hlifwa förwissad om, att det bröst, wid bwilket jag hwilar ide hyser någon annan tanke än tanfen på mig; — jag will blifva öfwertygad om, att jag trots alla mina fel och nycker blir älskad för min egen skull och ide för den smula skönhet fom man brukar påftå arr jag är i besittning af. Edward sprang upp från fiolen och gick fram och tillbaka i rummet, bwar: med ban på grund af fin längwariga wistelse i huset hade blinvit förtrolig. — Marie, fade han slutligen, du är os rättwis emot dig sjelf. Det ansigte, bwarpå du sätter få litet wärde, maste bod wara skönt alldenstund det år ett aftrock af din egen själ; jag bar få of framtrollat din Hild för min fantasi, 03 bar få ofta bedt Gud, att han blott