Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1855, sida 3

då, Marie måste jag säga farwäl ät Sfogsborg. — Rej, ide farwäl, du måste tidt och ofta besöka of, och iag får ju låsa för dig medan du forifar att wara min lärare, och leder mina tankar på wida högre ämnen, än jag fordom bekyomrade mig om, Och wåra spatserturer, och Ed. ward, wi måste ännu en gång då och vå från kullarne tillsammans betrakta den nedgående solen. Du lärde mig först att förstå denna herrlili ga son. Jag omtalade för dig färgsvelet på bimmelen, på hafwet och på fepven med deras glänsande segel, men du bragte harmoni in i landskapet, du lärde mig att älska det oc öfwerbewisade mig om huru kall och känslolös jag förut hade warit — Ad, Marie, fade Edward sorgsen, wid din sida är jag ide längre blind. Den bok, bwari bon bade lift, föl från hennes knä i golfwet, bon darrade och hennes finder blefwo ömsom bleta oc röda, och blyg lade hon fin hand på hans arm, medan bennes blick förrådde all ben ömhet, högaktning och medlidande, jom uppfyllde hennes hjerta. — Edwaoro, mot of måfte du förblifwa densamme fom förr; din nye fållskapsbroder, får ej göra dig fråmmansde för dina äldsta och bästa wänner! Lär mig alltid förblifwa din lärjunge, din wännina, — din — syster. — (Hortf.)