Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1855, sida 3

Hon swade med hängifwenhet: Våt mig fortfara, Edward, det är ju få ror ligt att läsa en bok tillsammans med dig. Dina anmärkningar äro få träfs fande; du förstår få wäl att utpeka de wackrasle ställena och förklara allt, som är swärt, få att jag med dig lårer mera än om jag läfer ett halft tjog böcker ensam. Jag förkofrar mig hastigt må du tro, sedan wi nu hafwa börjat wår ra studier på allvar. — Kära Marie, säg snarare slutat; ty du wet ju att det snart mäste taga ett slut. Nasta wecka nödgas jag äterwända till mitt eget hem. Jag bar allaredan för länge missbrukat din fars gäfts frihet och wälwilja! — Will du lemna of, Edward? fade hon med blossande finder och tärfulla ögon. Det är för fnart. — För snart? Hur länge jag än upys skuter skilsmessans stund, så måste den timma dock en gång flå; oc) är det wäl manligt att sålunda rysa tillbaka för det fom både bör och skall ske? Jag skall nu på allwar anträda min lefnadsbana, och huru skulle det gå mig, om jag redan wacklade wid det första steget? Jag har ställt allt i ordning: hr Gleen wår prest, har en kusin, som är skollärare; ban önskar att ostörd fä njuta landtluften. Jag bar öfwertalat honom att bo hos mig, han skall läsa för mig oc hälla mig sällskap. Nästa wecka kommer han, och