stillheten; fru Owen slog åter upp ögo nen oc fick fe Marie fom knäböjde wid Edwards sida. Denna fon flod i fame klang med de tankar fom sysselsatte benne, och ett leende förflarade hennes drag — Min önskan min bön har gått i fullbordan. Båda mina barn äro wid min sida i dödens stund. Kyss mig Mavie, du min tröst och mitt hopp! Edward fom närmare, ännu närmare! Jag har bedt Herren få många gånger, att ban måtte hålla fin ffyddande hand öfver dig. Han har bönhört mig! Och under det denna bild af den leende framtid, fom hon i hoppet skädade, stod klar fram för hennes inre menniska utbredde bhens nes jublande själ fina wingar och fåne de nu hwarken sorg eller tårar. — — — Det war nu fyra månader efter fru Owens död, och hennes son uppehöll sig ännu på Sfogsborg, fom tillhörde Maries far; öfwerste Parker, och fom läg blott en half engelsk mil från GCvdwards enfomma bem; sedan hang för: sta sorg lagt fig, hade han låtit öpwer. tala fig att flytta dit. Öfwerste Parker och bans hustru wo1o wälwilliga menniskor, och Edward Owens egendomliga ställning wäckte de ras innerliga deltagande; derföre hade de intet emot, att deras barn egnade Honom fin tid och sökte på allt möjligt fått lintra hans bittra smärta. Men