Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1855, sida 2

förswann, då hon ljudlöst trädde in i rummet. Ack, Edward, Edward, hon sofwer icke, hon är sjuk, mycket sjuk. — Marie, älskade Marie, sade den döende, som blott med ansträngning förmådde tala. Jag har haft en så härrlig dröm; men jag har fofwit alt. för länge. Det år mörkt. Säg till att man tar in ljud. Edward, jag fan ide fe dig mera. Mörkt! Och solen sken dock få klart i rummet. Det war grafwens skugga, fom redan hade utbredt fig öfwer henned ögon. J rummet hördes nu flera menniskors steg och många stodo rundt omkring dödslägret; men den blinde hörde dem ej, han kände ingenting annat än den hand, fom darrande hwilade i hang; han hörde ingenting annat än de tunga ande. dragen och den döendes ofta afbrutna ord. Edward, ... min älskade son, ... lugna dig ... jag hoppas ... Gud år i sanning barmhertig ... — ck, Edward war ide få förkrossad. Jag fan ide uthärda att fe dig gråta. War lugn för hennes ffull äfwensom för min skull! Marie knäböjde wid hans ida och sökte att mildra den tysta till förtwiflan gränsande sorg, fom hon förs ärad war wittne till. Åter förgingo nägra ögonblick, hwars inder intet ljud afbröt den herrskande