Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1855, sida 2

ten kedja af uppoffringar för min skul Sörj ide så bittert för mig. Gud ha warit mycket nådig mot mig, då har skänkte mig en fådan mor; låt of hop pas att ban äfwen framdeles skall Håll sin skyddande hand öfwer mig! Ack hans stackars beklämda hjerta för De ett få modigt språk och sökte trösie Den bekymrade modren, medan allt om: kring honom dock war så mörkt, så mörkt. Hon resie sig upp ur sängen, slog sina swaga armar kring hans hals oc iyf nade med. glädje till den outsägliga tro, kärlet och hopp, fom hennes fon för att lugna bennes finne egde styrka nog att uttala. J denna stund började hon få fin lön; i ensamhet hade hon med drift ligt tålamod, hängifwenhet och trofasthet giort utsädet, och i dödens stund fför. dade hon de härrligaste frukter. 3J några minuter blefwo de tysta; ut mattud men med lung fattning lade bon fig tillbafa i sängen, medan han fatt wid hennes sida och höll hennes band i fin; han trodde att hon fof, oc lossnade oroligt till hennes andetag, fom föreföllo bonom tyngre än wanligt. Ett swagt buller hördes mellan blommorna utanför fönstret, och ett leende ungdom ligt anfigte wifade fig. — Toft! fade Edward fom kände i gen henne på gången. Tyst Marie hon sofwer. Maries finder bleknade oc leendet