Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1855, sida 2

sia att se henne i ungdomens och skön betens härrligaste wårdagar uppoffra fic för mig? Skulle wäl Marie sådan fon du har beskrifwit henne för mig och få. dan fom hennes bild flår tecknad i mitt bjerta, leda oc understödja en make, son icke kunde taga det ringaste steg för att förswara henne, hwars hjelplöshet ensam i hans medmenniskors ögon skulle wara den sköld bakom hwilken hon funde finna skydd? Wille du wål att man stulle hysa medömkan med henne — att wår älskliga, Marie skulle blifwa ett föremål för medlidande säsom den blindes maka? — Nej aldrig, mos der. — — Men, Edward, om hon nu älffa de dig, fom jag år öfwertygad. Cälska mig! Ja fåsom englarne äls ffa de dödlige, fom en syster älskar sin bror, eller som du älskar mig. Och vå grund af denna hennes mwälgörande färs lek od) ömma deltagande kunde jag fnås böja för henne och kyssa jorden, hwar. på bon trampar. Men tror du wäl att jag skulle gå längre, till och med om du bönfölle henne om att äfta din blinde öfwergisne son och hon sjelf af medlidande fade ja; tror du wäl alt jag på sådana wilkor skulle mottaga hen nes hand och pålägga henne de fjättrar, som hon hade samtyckt att bära? Ack, moder, jag wet, hwad du har warit för mig; ditt tif har warit en oafbrus