dägen Jran Cjtra Ötmilwtrtetå då (014117 and, en mystisk person, fom kallade ig baron Ungern Strenberg fade fig ma sa on brorson af den Burhöfden fom ee röfrade Finland åt kejsar Alerander, att san desutom war beflägtad med famil serna Menschifoff och Orloff, hade blifwit uppfostrad i Petersburg uti pagernas kår, sedermera tjenat 8 år i ealka sus under hertig Mar af Leuchtenberg, lefde nu vå sit gods söder om Reval och berättade att han i Stockholm hade umgåtts en camerade med kronprinsen. Sedan han några dagar luskat omkring i all inkognoto, blef han genom en hän delse twungen att msända fina pass, och samma afton hölls till hans åra ett far las hos distriktets högsta embetsman, der han hänryckte alla genom sitt fina kick och fin fullkomliga hofmanshållning. Han uppträdde proportionswis med samma oförffämdhet i Tromsö, som sedermera Menschikoff i Konstantinopel, lofwade ftudenter och kandidater fitt nådiga beskodd, betraltate Norge såsom Helt och hållet Rysslands vasalland och följaktligen ja fom pligtiat att oda Rysslands bud. Gud gifwe att han ide måtte wara en före löpare till en sepnare tids rysk general: guvernör I Tremsö bistrift — ett af Dede fa förebud fom Gud jtundom fånver för att lära oss ge aft pa tidernas tecken, än histarik warning I fött och blod! — — San bchåäfwer ide ha lefwat länge Åinnnarfen, för att önska art Finland matte tillhöra Swerge. Der uppe år Ryrland allt för nära och gör atmosfe ren till och med i Tromsö stundom qwal: mig och trycande. Besonnerligt att ine wånarne i Rumelien oc Bulgarien och de i Tromsö distrikt och Finmarken tree fas af samma mara, den obehagliga a ningen om att saren År landets blife wande herre! Besynnerligt att ända till det nuwarande krigets utbrott, de nåmne da diftvifterna kände fig lika beroende af Ryfland, fasttrollade i fin wanmakt fom kolibrin af glasögonsormen. Först far nonernas dunder löste turkarne ur deras förtrollnmg; det behöfs samma musik för att lära of att wi äro ett fritt folk, i förbund med de trogna och stridbara ven: skarne, med den älsklige Oscar till gemen sam fader och den segerlystne Carl till rast anförare mot de äckliga moffomiterna. Of angår kriget i lika hög grad som England och Frankrife, om wi blott ha ett halft öga öppet för hwad Ryssland förehafwer i wårt lands nordligaste traft. Nu är tillfälle för handen att hindra Finmarken från att bli helt och hållet rystt; begagna wi der ide, så swika wi wår pligt mot gamla Norge, ja, öfwer träda budet: hedra din fader och din moder, få skall dig wäl gå och du ffall få länge bo i (andet, iy icke wisa wi oss sasom Norges wärdiga söner, om wi sittande hemma i kakelugnswrån, wilja läta andra strida för of, litande på att. England och Frankrife ej skola tåla att Finmarken frånröfwas of. Det land, som ej har blod att offra för fin fjelt ständighet, förtjenar ej heller att wara ett feltt land. Låtom of trofaft hjelra wåra bröder att återtaga Finland, sa skola de finmarkska trakasserierna, det ry ska spionwasendet inom Norges gränser, wåra embelsmäns hielplösa ställning I utäfwandet af fir embetsmyndighet mot mosfkowiterna och slutligen förlusten af aktning och förtroende för of sjelfwa — få ett: jnart slut; wi ffola åter funna andas fritt der wi nu knappt funna dra: ga andan för den stora spindelns giftiga närhet och de stackars fjellapparne stola ater få wara i fred uti fina ide marker. Med nöje ffola Norges fria oc delsbönder åtaga fig en ffatt för att ru sta, bekläda och anständigt förse wåra norsia söner till striden, oc hwilken får der jkulle ide wara stolt af att ega en fon, hwars blod flutit i striden mot dem, fom äro fiender till wår religion, wår frihet, och glupska efter att röfwa från oss wåra hamnar, wåra fiskerier, wår nm Hö Ret RAR HH 1 22 — a: —.t