Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1855, sida 3

en by på kusten i en af de mest romans tiska trafterna af England, oc vå detta ställe hade de nu äter bosatt fig, sedan hans uppfostran war fulländad Utom det deltagande, fom alltid plås gar wisas en blind, woro enkan och hen: neg fon öfwerallt kärkomna gäster på grund af deras fina takt och sällsonta bildning. Fru Owen hade fåt mycke för att wara i städ tnill att underwisa sin son; men ehuru hon stod högt öfwer fin omgifning, trädde hennes flora fjälsegenskaper dock i fkuggan i jemförelse med de sannt qwinliga dygder, den blis da kärlek och wälwilja fom lifwade bene nes själ, — och Gud hjelpe den qwin. nan, hos hwilken dessa dygder ej få högt öfwer alla öfriga själsförmögenhe. ter. — När de promenerade tillsammans, tog hans mor honom under armen; det fittfade hans stolthet, då han fom aLt tånfa på, att hon kunde stödja fig wid ho: nom; och på den sednare tiden plågade mängen med medlidsamma blickar följa enkan i den swarta drägten (hon war alltid swartklädd) och den långe bleka sonen, mot hwilken hon sä tillitsfullt (utade fig, lifssom om hon genom ett färs leksfullt bedrägeri wille öfwerdewisa honom om, att han werkligen kunde tje na henne till stöd medan hon kände fin egen lifskraft wara nära att förswagas. Men få fmåningom blef modrens ge