Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1855, sida 3

omwärdnad och kärlek, knäböjde wid bennes sida; ban tryckte sitt anfigte mot hennes hufwudgärd, ty först i detta ör gonblick hade hans moder i ett förtroligt samtal meddelat honom den bedröfliga sanningen och sagt honom, att hon snart mäste dö. Han hade wakat öfwer henne, han hade hoppats och darrat en lång tids men han hade al drig welat lemna rum åt den tanken, att bon möjligen kunde lemna honom ensam: hennes bleka finder och skumma blick kunde icke för honom uppenbara sjukdomens framskridande; och så länge ban hörde den älskade stämman, få länge han ännu kände hennes hand trycka hans egen, närde han ännu hopp, att bon skulle komma fig. Han bade mwarit blind från fitt tredje år; en blirt hade helt och hållet beröfwadt honom fyren. Ett dunkelt minne af hans moders anletsdrag, af hennes glänsande bårflätor och böljande hwita drägt war det enda, han bewarade från sin tidigaste barndom, innan allt blef mörkt omfrina honom, Gossen wärte upp lång smärt oc wacfer med tankfulla ögon, fom ide buro ringaste spär att hafwa förlorat fynförs mågan; allwarlig men ide sorgsen, tanfs full och swärmande betalte han fin mors omwårdnad med den djupafie wördnad och innerligaste ömhet. I hans barns doms första är bodde de i närheten af