Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1855, sida 3

stalt allt mera lutande, hennes teg blerwo tyngre och hennes tilltagande fvage bet afpräglade sij i hennes anletsdrag. Spatserturerna upphörde, och snart war hon så swag att hon ej kunde lemna sängen, undantagande då man bar henue ut i trädgärdspaviljongen oc lsade henne på en soffa wid ett öppet fönster, der wilda rosor slingrade sig upp åt wäggen, och der lifwande solstrålar uppfolde allt med glädje med undantag af hennes eget af mörka aningar tryckta sinne och hennes ängslige son som aldrig lemnade hennes sida. De fingo ofta besöt af wänner fom med bekymmer sägo fjuf domens framskridande och hörde den blins des ständiga frågor, huruwida de ej tyckte, att hon mar litet bättre, blott en fmurla båttre, än då de fit sågo henne. Men ingen war dock få wälkommen och ingen spred få mycken tröst och glädje i sjukrummet fom Marie Parker, en lefnadsglad nittonärig flicka en af traftens skönheter, fom benndrades och älskades af alla som kände henne. Fru Owen hade waggat Marie på fitt knå, och Edward plägade fläta korgar od) binda kransar åt henne då Han war en tolf: årig gosse medan hon fom en liten ferårig fö flod wid hans sida för att be: undra hans färdighet, fom hon ide kun de begripa, alldenstund han war blind. Ingen af hans barndoms lekkamrater ledde honom få omtänksamt fom Marie